Börjar jobba el rättare sagt arbetsträna på måndag. Önskar bara att jag kunde njuta av att äntligen få börja leva...
Zindra...
Ante tycker jag är mesig men jag anser att det är lätt för honom att säga... Jag är den som stiger upp på morgonen, tar hand om barnen, ger Zindra mat och tar en promenad. Sen är det även Jag som ska stänga in henne i buren säga hej då o gå ut, höra henne yla ända tills jag sätter mig i bilen. Sen ska jag med gott samvet (NOT) kunna jobba minst 4 timmar under vetskapen att hon sitter där hemma, instängd och panikslagen och ylar heeela tiden. Sen så ska jag komma hem till en skräckslagen liten valp och återställa hennes trygghet- Han behöver aldrig märka av något av detta!
Känner panik!!
Vet varken ut eller in. Jag som borde vara så glad och lycklig över denna chans som jag fått- och tro mig- det är jag oxå! Men jag har inte gjort annat än att gråta varje dag sen jag fick veta.
Känner mig ensam....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej baby! Jag är helt övertygad om att det kommer att gå bra. Om hon inte känner sig trygg i buren avgränsa köket eller hallen och låt henne vara där. Jag förstår hur du känner jag tyckte jättesynd om Bodil när jag lämnade henne. Synd att det är så kallt annars kanske du kunde ha henne i bilen. Jag tycker iaf att det verkar som om du fått en jättechans och gumman du är aldrig ensam, jag är där i tanken. Kram
Skicka en kommentar